Vi måste prata om BEO

Det var ett tag sedan jag skrev i bloggen nu eftersom jag sedan det senaste inlägget blivit mamma, varit föräldraledig i ett år och dessutom haft hög arbetsbelastning med avhandlingsskrivandet. Nu är det dock dags att vi på den här bloggen behandlar de rättsliga förutsättningarna för att lärare ska få ingripa fysiskt mot elever i skolan, varför Barn- och elevombudet behövs som myndighetsfunktion och den snedvridna diskussionen som pågår i media just nu.

Veckan innan jag kom tillbaka till jobbet publicerade Dagens Nyheter [DN] en artikel om en pojke som blivit lyft av en soffa av en lärare och den skadeståndstalan som Barn- och elevombudet [BEO] driver för pojkens räkning med anledning av detta. I tisdags meddelade dessutom Högsta domstolen [HD] att man tar upp fallet till prövning.

Att BEO driver detta mål i domstol har upprört stora delar av den svenska journalistkåren, olika samhällsdebattörer och folkvalda politiker. Man menar att BEO:s handlande försvårar för den svenska lärarkåren att göra sitt arbete och att myndigheten gått för långt i sin processiver. Resonemanget verkar vara en blandning av samhällsekonomi (sluta larva runt i domstol för våra skattepengar) och det mer relevanta argumentet att BEO:s processande gör arbetssituationen för redan hårt pressade lärare ännu mer ohållbar.

Det finns en befogad ilska här, men den är enligt min mening missvisad. Myndigheten har förvisso ingen skyldighet att driva ärenden i domstol (det står i skollagen (2010:800) [SkolL] 6 kap. 15 § att Skolinspektionen ”får” föra en elevs talan) men i just fall där en lärare kan ha kränkt en elev finns det goda grunder för myndigheten att processa eftersom skollagen innehåller ett absolut förbud mot att skolpersonal kränker elever, se SkolL 6 kap. 9 §.

Men, säger kanske någon då, att lyfta en elev som blockerar en utgång är väl inte att klassa som en kränkning? Eleven störde ordningen och läraren redde upp situationen, punkt slut. Tyvärr är det inte så enkelt. Vad som är en kränkning enligt skollagen är dock ytterst oklart och begreppet ”kränkande behandling” lämnar utrymme för både till synes triviala och allvarliga handlingar. Detta var något lagstiftaren med flit siktade på när man införde kränkningsbestämmelserna i skollagstiftningen, bland annat eftersom man ansåg att det tidigare begreppet som användes (”mobbning”) var för snävt och att man önskade skydda elever från fler beteenden än vad som tidigare var fallet.[1]

I Sverige är det otillåtet med barnaga, se föräldrabalken (1949:381) [FB] 6 kap. 1 §. Detta förbud gäller även i skolan även om det inte finns en direkt paragraf som berör detta längre i själva skollagen. Brotten misshandel (brottsbalken (1962:700) [BrB] 3 kap. 5 §), olaga tvång (BrB 4 kap. 1a §) och olaga hot (BrB 4 kap. 5 §) är självklart också aktuella i sammanhangen eftersom handlingar som är straffbelagda om de utförs mot vuxna i princip alltid också är straffbelagda om de begås mot barn. Undantagna är handlingar som begås i nöd (BrB 24 kap. 4 §) eller som en form av nödvärn (BrB 24 kap. 1 §). Enligt den svenska grundlagen regeringsformen [RF] är alla och en var (dvs. även barn) skyddade från påtvingade kroppsliga ingrepp (se RF 2 kap. 6 §) från det allmännas sida (dvs. kommuner, landsting, statliga myndigheter etc.). Lärare, även lärare i friskolor, utgör representanter för det allmänna och måste alltså följa regeringsformens bestämmelser om enskildas grundläggande fri- och rättigheter.[2]

Påtvingade kroppsliga ingrepp kan utgöras av en mängd olika saker (läkarundersökningar, vaccinering, tagande av fingeravtryck, blod-, saliv-, utandning- och urinprovtagning samt olika former av kroppsbesiktningar) om de sker mot en enskilds vilja.[3] Påtvingade kroppsliga ingrepp är typiskt sett också olika typer av våld som utövas mot enskilda, även psykiskt våld. Det finns inget krav på att våldet måste vara allvarligt för att det ska vara otillåtet enligt RF 2 kap. 6 §. Det finns faktiskt rätt goda grunder för att påstå att representanter för det allmänna (dvs. även lärare) inte får röra enskilda (dvs. elever) mot deras vilja.[4]

En ordning där det allmännas tjänstemän inte ens får peta på enskilda individer är dock, såklart, ohållbar. Jag menar, hur skulle polisen, militären, tullen och kriminalvården ens kunna bedriva sin verksamhet om så var fallet? Lösningen finns i RF 2 kap. 20 § där det står att undantag från bland annat RF 2 kap. 6 § får göras om detta sker medelst lag. Det vill säga, om riksdagen i en lag skriver att det allmännas representanter får använda våld, så är det okej att de gör det, se exempelvis polislagen 10 §.

I skolans fall förhåller det sig dock så att det inte finns ett sådant undantag som man har i polislagen där våld under vissa förutsättningar är tillåtet. Det finns bestämmelser i SkolL 5 kap. 6 § st. 1 som anger att lärare och rektorer får:

”[V]idta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande.”

Detta kan låta som ett bemyndigande för lärare och rektorer (obs! Ingen annan skolpersonal) att använda våld i de tillfällen som detta är befogat. Så kan dock inte denna bestämmelse läsas. SkolL 5 kap. 6 § är en bestämmelse som räknar upp- och hänvisar vidare till den typ av ordningsskapande beslut en lärare får fatta vid stökiga situationer (utvisning, kvarsittning, tillfällig omplacering, tillfällig placering vid en annan skolenhet, avstängning och omhändertagande av föremål) men den ger inget direkt mandat för lärare att använda våld. I sådana fall hade detta behövt stå i paragrafen. Förarbetena till de bestämmelser som finns i skollagens femte kapitel ger dessutom vid handen att dessa inte får användas för att inskränka barns och elevers grundläggande fri- och rättigheter så som de är formulerade i regeringsformen. Skollagens femte kapitel är alltså inte ett giltigt undantag från RF 2 kap. 6 § även om det kan verka som det.

Vi är alltså kvar i situationen där lärare inte ens får peta på elever utan att det ska utgöra ett otillåtet kroppsligt ingrepp och om något utgör ett otillåtet kroppsligt ingrepp enligt regeringsformen utgör det också kränkande behandling enligt SkolL 6 kap. 9 § som BEO som part får föra talan om enligt SkolL 6 kap. 15 §. BEO är dessutom enligt Förordning (2011:556) med instruktion för Statens skolinspektion skyldig att:

”utföra de uppgifter som enligt 6 kap. skollagen (2010:800) ska ombesörjas av myndigheten när det gäller att tillvarata barns och elevers enskilda rätt”

Vilket alltså inkluderar att föra elevers talan i domstol om de blivit utsatta för kränkande behandling. Myndigheten måste inte men i fall med potentiella grundlagsbrott finns det hyfsat goda incitament att göra det.

Hur som helst, vi är helt enkelt tillbaka i situationen där en lärare inte får peta på en elev som inte vill det. Som jag konstaterat tidigare är en dylik situation ohållbar. Vad händer i fall där en elev kanske attackerar en annan elev, riskerar att skada sig själv eller ger sig på en lärare? I dessa fall är det hyfsat enkelt. I sådana fall får lärare ingripa eftersom det klassas som nöd- eller nödvärn i enlighet med brottsbalkens bestämmelser, se BrB 24 kap. 1 och 4 §§. Det är fallen där en lärare vill eller måste använda våld för att hålla ordning i skolan eller i klassrummet. I vissa fall kanske man helt enkelt inte har tid eller möjlighet att bemöta en elev lågaffektivt eller tala honom eller henne till rätta. Som så många förståsigpåare påpekat i debatten, vissa barn stör faktiskt, får en lärare verkligen inte flytta på dem med våld?

Mjo. Det finns en liten pysventil som öppnats i prejudicerande avgöranden från Högsta domstolen.[5] Pysventilen kallas för tillsynsplikten. Den bygger bl.a. på den tillsynsplikt föräldrar har enligt föräldrabalken i FB 6 kap. 1-2 §§ och har använts för att beskriva den tillsyn lärare behöver ha över elever när deras vårdnadshavare lämnar över dem till skolan.[6] Tillsynsplikten är både till för att skydda barn och elever så att de inte skadar sig och för att skydda andra från eleverna. Högsta domstolen har b.la. i NJA 1988 s. 586 uttalat att en lärare vid utövning av sin tillsynsplikt inte kan vara avskuren från varje möjlighet till kroppsligt ingrepp mot en elev även då det inte är fråga om en nödvärns- eller nödsituation.

Högsta domstolen har berört tillsynsplikten i förhållande till lärares våldsanvändning mot barn vid ett antal tillfällen (NJA 1988 s. 586, NJA 2016 s. 596 och NJA 2009 s. 776) och kommer nu alltså få anledning att göra det igen eftersom man valt att bevilja prövningstillstånd i fallet med eleven som lyftes bort från soffan. Högsta domstolen har dock inte konstruerat någon fast ram för tillsynsplikten eller gjort någon reell ansträngning att definiera den. I NJA 1988 s. 586 uttalade man till och med att vad som får anses falla inom tillsynsplikten får avgöras från fall till fall. Inte konstigt då att BEO måste processa för att avgöra om det våld en lärare använt mot en elev är otillåtet som en form av kränkande behandling och ett påtvingat kroppsligt ingrepp eller om det enligt Högsta domstolens praxis är att klassa som en tillåtlig handling inom ramen för lärares tillsynsplikt.

Vart landar vi då med allt det här? Borde BEO läggas ned för att myndigheten driver struntsaker i domstol eller ägnar sig myndigheten åt nödvändiga processer för att klarlägga rättsläget? Vems är felet att ”det ser ut såhär” i dagens Sverige?

Enligt min mening behövs BEO, man får inte glömma att myndigheten till största delen ägnar sig åt kränkningar som sker mellan barn och inte åt kränkningar där lärare kanske kränkt barn i syfte att hålla ordning. Mycket av myndighetens verksamhet sker dessutom utanför domstolen även om det är just rättsfallen som får uppmärksamhet. Om man avvecklar BEO för att förhindra myndigheten att driva fall där lärare använt fysiska maktmedel (våld) mot elever så är det som att slå ihjäl en fluga med en slägga och vi skulle återvända till tiden innan 2006 när elever som utsatts för kränkningar i skolan var i princip rättslösa.

Med det sagt har BEO brister. Speciellt framkommer detta av den interna kritik som lades fram i media tidigare i höstas.

Jag tror att mycket av den otydlighet som bidrar till lärarnas osäkerhet idag gällande möjligheten att ingripa mot elever beror på att lagstiftningen är otydlig, inte på att vi har ett barn- och elevombud. Lagstiftaren behöver bli tydlig kring lärares möjlighet att använda ett visst mått av våld mot elever och man måste vara tydligare med vad som är en kränkning i skollagens mening.

Hoppas att detta kan vara informativt för er som läsare. Jag vill också förtydliga att jag förstår lärarkårens och allmänhetens frustration över lägets osäkerhet. Att rikta udden för missnöjet mot BEO istället för de som stiftar lagarna är dock ofruktsamt. Om politikerna dessutom tar fasta på kritiken att man vill ”ta bort” BEO så blir det enda resultatet att man gjort elever som utsatts för reella kränkningar och mobbning i skolan helt rättslösa.


[1] Se Prop. 2005/06:38, Trygghet, respekt och ansvar – om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever, s. 101 ff.

[2] Se Lotta Lerwalls resonemang kring varför även personal i fristående skolor bör betraktas som representanter för det allmänna. Se Lerwall, Lotta, Fristående skolor och regeringsformen – innebörden av ”det allmänna”, Förvaltningsrättslig tidskrift, 2013, s. 267.

[3] Se SOU 1975:75, Skydd för kroppslig integritet, s. 358–362 och JO beslut Dnr 479-2010, 2010-04-26. Se exempelvis prop. 2009/10:165, s. 323; prop. 1987/88:3, om en ny fartygssäkerhetslag, s. 88 f.; prop. 1987/88:88, om ny strålskyddslag, m.m., s. 78 f.; prop. 1988/89:134, om ändring i körkortslagen (1977:477), m. m., s. 11. Se även Bull, Thomas och Sterzel, Fredrik, Regeringsformen – en kommentar, Studentlitteratur, 3 u., 2015, s. 71; Warnling Conradson, Bernitz, Sandström och Åhman, 2018, s. 199 samt Warnling Conradson, Sandström och Ahlenius, 2018, s. 95 ff.

[4] Se riksåklagarens argumentation i Högsta domstolens avgörande NJA 1988 s. 586.

[5] Se b.la. NJA 1988 s. 586, NJA 2016 s. 596 och NJA 2009 s. 776.

[6] JO:s beslut, Dnr. 6396-2011, 2013-05-30; Skolverkets beslut, Dnr. 51-2001:102, 2001; Skolverkets beslut, Dnr. 51-2002:2078, 2003; JO:s beslut, Dnr. 4647-1993, 1994-09-02; Skolinspektionens beslut, Dnr. 41-2015:3054, 2015.

Med anledning av en omdiskuterad ”Skolko” – köplats, syskonförtur, närhet eller lottning?

Den 30 maj 2018 sände Sveriges television ett avsnitt av satirprogrammet Svenska nyheter där frågan om skolsegregation avhandlades medelst färgglada godisbitar i glasskålar. Mot slutet av programmet lanserade programledaren Jesper Rönndahl en ansökningssida (skolko.svt.se) som vårdnadshavare kunde använda för att ställa sina barn i kö till samtliga Sveriges friskolor eller till alla friskolor i det län som önskades. Efter sändning kritiserades programmet i tämligen hårda ordalag av bland annat Friskolornas riksförbund. Riksförbundet menade bland annat att programmet utgjorde en ”politisk aktion mot friskolor” och ett ”spamverktyg” med udden riktad mot friskolorna. SVT beklagade att ansökningsverktyget orsakade en ökad belastning för friskolornas personal samtidigt som man menade att det inte fanns något som tydde på att verktyget nyttjats i syfte att spamma friskolorna.

För egen del avhåller jag mig från att ge mig in i den politiska/moraliska/samhällsekonomiska debatten om friskolornas vara eller icke vara i Sverige och SVT:s politiskt oberoende ställning (åtminstone här på bloggen). Jag hade med andra ord inte tänkt skriva något inlägg om skolko-debaclet eftersom jag inte kunde se någon omedelbart intressant rättslig vinkel på det. I vanlig ordning blev jag dock (via Twitter) påmind om att nästan allt har en intressant rättslig vinkel och att ett rättsligt perspektiv ofta är efterfrågat varför jag flera dagar försenat får krypa till korset.

Det jag ämnar avhandla i detta inlägg rör dock inte lagligheten i SVT:s lansering av skolko-sidan (enligt en artikel i Svenska dagbladet överväger Friskolornas riksförbund juridisk aktion mot SVT) eller det förvirrande rättsliga ramverk som på något vis ska garantera en jämlik skola trots att det finns så många olika privata skolhuvudmän. Istället kommer detta inlägg att ägnas åt själva kösystemet och de urvalskriterier som enskilda huvudmän får eller inte får använda sig av för att anta elever till sina skolor. Inlägget kommer att fokusera på den obligatoriska grundskolan och jag kommer således att lämna de andra utbildningsformerna (förskolorna, särskolorna, gymnasieskolorna, etc.) därhän.

På vilket sätt får friskolor avgöra vilka elever som får börja på en skola?
Till att börja med kan det konstateras att det i skollagen (2010:800) [SkolL] inte finns några specificerade grunder som friskolorna måste beakta när de gör sitt urval av elever till utbildningen. Det finns dock ett förbud i SkolL 10 kap. 9 § st. 1 mot att tester och prov ska kunna utgöra villkor för antagning eller grund för urval till eller inom en skolenhet. Detta förbud är dock inte absolut då det redan i SkolL 10 kap. 9 § st. 3 framgår att undantag från huvudregeln i st. 1 får göras från och med årskurs 4 (om det finns särskilda skäl) eller annars från årskurs 7 för det fall att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (Skolinspektionen) meddelat föreskrifter om undantag från huvudregeln.

I förarbetena till skollagen (prop. 2009/10:165) förtydligas det gällande lydelsen i SkolL 19 kap. 9 § att tester och prov aldrig får inverka på rätten till en likvärdig utbildning. Regeringen menar dock i samma förarbeten att det kan finnas tillfällen då färdighetstester är motiverade i grundskolan samt att en huvudman under vissa förutsättningar ska kunna välja att använda färdighetstester i alla de ämnen som ingår i den nationella timplanen.1

Kontentan av SkolL 10 kap. 9 § är alltså att friskolor (som huvudregel) inte får använda sig av tester eller prov vid urvalet av elever som får börja på en skola men att undantag får föras om regeringen eller Skolinspektionen godkänner det. Något som kan tyckas vara en aning motsägelsefullt. Dessutom är tester och prov tillåtet från årskurs 1, 2 och 3 när det gäller särskilda musikklasser om huvudmannen efter ansökan till regeringen får godkänt att använda sig av sådana. Se SkolL 10 kap. 9a §.

Skolinspektionen som ska godkänna de tester och prov som en skola vill använda sig av utgår i sin bedömning från skolförordningen (2011:185) 9 kap. 25 – 27 §§.

För det fallet att fler elever än skolan har kapacitet för söker sig till en friskola framgår det av SkolL 10 kap. 36 § att huvudmannen ska göra det nödvändiga urvalet på grunder som är förenliga med SkolL 10 kap. 35 § st. 1 och som Statens skolinspektion godkänner, om inte annat följer av föreskrifter som meddelats med stöd av 9 § tredje stycket, andra föreskrifter som avser fristående skolor med särskild pedagogisk inriktning eller särskilda utbildningar, eller ett beslut som har fattats med stöd av 9 a §.

Detta innebär att fristående skolor får ha urvalskriterier för det fallet att fler elever söker sig till utbildningen än vad skolan har kapacitet för. Dessa kriterier ska dock bygga på grundprincipen om mottagande som finns i SkolL 10 kap. 35 § st. 1 vilken stipulerar att: ”Varje fristående grundskola ska vara öppen för alla elever som har rätt till utbildning i grundskolan” samt även (som nämndes ovan) godkännas av Skolinspektionen.

De urvalsgrunder som Skolinspektionen har godkänt är enligt myndigheten: 1) Anmälningsdatum (dvs. kösystemet), 2) Syskonförtur, 3) Geografisk närhet, 4) Förtur för de elever som går i skolans tillhörande förskoleklass, samt 5) Verksamhetsmässiga samband (organisatoriskt eller pedagogiskt).

I Skolkommissionens utredning Samling för skolan – nationell strategi för kunskap och likvärdighet (SOU 2017:35) föreslogs det att urvalskriteriet som baserades på anmälningsdatum (kötid) skulle bytas ut mot lottning samt att det i beslutet om godkännande (att driva skola) ska anges vilka urvalskriterier som huvudmannen ska använda sig av för det fallet att fler elever söker sig till utbildningen än vad skolan har kapacitet för.2  Huruvida utredningens förslag kommer att leda till några förändringar för urvalssystemet som brukas idag är dock osäkert.

Särskilda regler för nyanlända elever
Från och med den 1 november 2016 infördes särskilda regler för nyanlända barn och unga i och med att förordningen (2016:910) om särskild kvot i fristående skolor trädde ikraft. Dessa regler innebär att fristående skolor vid sitt urval ska kunna ta in elever på en särskild kvot för elever som varit bosatta i Sverige mindre än två år. Syftet med dessa specialbestämmelser är att fristående skolor som annars har kötid som urvalskriterium lättare ska kunna ta emot nyanlända.


[1] Se prop. 2009/10:165, Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, s. 370 f.

[2] Se SOU 2017:35, Samling för skolan – nationell strategi för kunskap och likvärdighet, s. 29.

Möjligheten för lärare att beslagta elevers privata egendom

Som allmänt utbildningsrättsligt intresserad försöker jag hålla mig något sånär à jour i rådande skoldebatt. De senaste veckorna har jag noterat att flertalet debattinlägg som dyker upp i mitt sociala-medieflöde berör den rättsligt sett intressanta frågeställningen om lärares och rektorers möjlighet att beslagta elevers privata egendom. I första hand har det handlat om huruvida mobiltelefoner i klassrummen är bra eller dåligt samt om lärare ska ges en utökad möjlighet att omhänderta elevers mobiltelefoner vilket vissa debattörer anser är bra och andra anser är dåligt.1

Som jurist och rättsvetare har jag ingen kunskap kring (och tänker därför inte uttala mig om) mobilanvändandets skadliga eller positiva inverkan på barn och deras lärande, det lämnar jag åt psykologer, beteendevetare och pedagoger. Jag har heller ingen insikt i hur mycket av ett störningsmoment mobilerna är för elever och lärare inom den grundläggande utbildningen. I alla fall inte mer än att jag i egenskap av universitetslärare för bland annat lärar- och rektorsstudenter inte sällan noterar att många av dessa (ändå vuxna studenter) är mer fokuserade på sina mobiler än på mig. Vad jag däremot kan uttala mig om är de rättsliga aspekter som blir aktuella när en fråga som det allmännas beslagtagande av enskildas egendom diskuteras.

I DN Debatt föreslog nyligen representanter för Liberalerna att Sverige skulle lagstifta om mobilfria klassrum i grundskola och på gymnasiet.2 Exakt hur detta mobilförbud är tänkt att utformas eller hur det skulle skilja sig från dagens reglering är inte helt tydligt men det verkar som ett förslag på en rättsregel som uttryckligen är tänkt att förbjuda användandet av mobiler i alla Sveriges skolor. Detta skulle alltså innebära att skolor inte längre själva kan bestämma huruvida mobiler ska vara tillåtna eller inte. Förbudet verkar även vara ackompanjerat med ett antal undantag gällande raster och elever som av särskilda skäl behöver ha sina mobiler med sig på lektionerna.

Frågan är dock vilken skillnad ett totalförbud av mobiler i praktiken skulle ha i skolornas vardagliga verksamhet om man jämför det med de bestämmelser som Liberalerna var med om att införa 2007. Den mest uppenbara skillnaden är såklart att skolorna inte längre kan välja om man önskar ha en mobilfri skola eller inte vilket jag antar skulle kunna ha en utjämnande effekt så att alla elever på alla skolor skulle bli tvungna att begränsa sitt mobilanvändande. Detta skulle antagligen av förespråkare för ett mobilförbud innebära att alla elever tillförsäkras en likvärdig utbildning under samma förutsättningar. Kritiker skulle antagligen kunna argumentera för att detta är ännu ett exempel på hur staten, genom lagstiftning, lägger sig i delar av utbildningen som borde lämnas till lärarna och rektorerna att bestämma över. Kanske skulle ett totalförbud av mobiler innebära att även skolor med lyckade resultat av mobilintegrerad utbildning inte längre skulle kunna fortsätta med denna typ av undervisning.

Utöver denna grundläggande premiss ser inte jag som rättsvetare inte någon större ändring i det system vi har idag. Från min horisont skulle förbudet inte ens leda till att lärare och rektorer skulle kunna beslagta fler mobiltelefoner än man har rätt att göra idag. Liberalernas förslag skulle alltså inte leda till några utökade befogenheter att beslagta mobiler.

Vad jag tror att många missar är att de bestämmelser vi har idag gällande omhändertagande av föremål bygger på frivillighet från elevernas sida. Trots att en skola inför ett totalt mobilförbud med stöd av SkolL 5 kap. 5 § eller en lärare med stöd av SkolL 5 kap. 22 § omhändertar en mobiltelefon bygger detta på att eleven frivilligt lämnar ifrån sig mobilen på begäran, eller åtminstone inte sätter sig till motvärn om en lärare försöker ta den ifrån honom eller henne. Såvida Liberalernas lagförslag inte också kommer med bestämmelser som tillåter lärare att kroppsvisitera elever eller använda fysiskt tvång eller våld mot dem skulle inte ett totalförbud av mobiltelefoner i skollagen göra någon som helst skillnad (befogenhetsmässigt) från de bestämmelser vi har idag.

Vän av ordning som nu genast gått in och läst formuleringen i SkolL 5 kap. 5 och 22 §§ kanske skulle invända att det ju i SkolL 5 kap. 22 § står att:

”Rektorn eller en lärare får från en elev omhänderta föremål som används på ett sätt som är störande för utbildningen eller som kan utgöra en fara för säkerheten i denna.”

Låter inte det som att det är fritt fram att ta mobilen från en elev som stör undervisningen? Särskilt om man läser SkolL 5 kap. 22 § i kombination med SkolL 5 kap. 6 § där det står att:

”Rektorn eller en lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande.”

Dessa två paragrafer i kombination med en skolas lokala ordningsregler om mobilförbud låter väldigt mycket som att en lärare är i sin fulla rätt att ta en telefon från en elev storts att han eller hon inte vill lämna den ifrån sig och kanske till och med håller i den eller stoppar den i sin jackficka för att läraren inte ska komma åt den. Så är dock inte fallet, men det är inte uppenbart om man enbart läser skollagen. För att få hela bilden behöver man läsa regeringsformen (1974:152) [RF] och särskilt regeringsformens andra kapitel om medborgares grundläggande fri- och rättigheter. Där står det nämligen i RF 2 kap. 6 § att:

”Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.

Utöver vad som föreskrivs i första stycket är var och en gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden.”

Detta innebär att det allmännas representanter (vilket lärare och rektorer är) inte får använda fysiskt tvång eller våld mot enskilda individer, exempelvis elever, samt att man inte får leta igenom någons väska eller fickor. Detta tvång eller våld behöver på inget sätt vara allvarligt till sin natur, det räcker med att hålla i någon eller att ta ett föremål från någon som denne håller i sin hand.

Det går att göra avsteg från RF 2 kap. 6 § enligt RF 2 kap. 20 § om detta sker med stöd av lag. Det är på grund av detta som poliser (vilka också är representanter för det allmänna) får använda våld och kroppsvisitera någon under vissa specifika omständigheter, det står nämligen i polislagen (1984:387) [PolisL] 10 § att:

”En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om

  1. han möts med våld eller hot om våld,
  2. någon som skall häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande,
  3. det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön,
  4. polismannen med laga stöd skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, vid beslag eller annat omhändertagande av egendom eller vid sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken,
  5. polismannen med laga stöd skall stoppa ett fordon eller annat transportmedel eller skall kontrollera ett fordon eller ett fordons last,
  6. polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom, eller
  7. åtgärden i annat fall är oundgängligen nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld.”

Vissa har hävdat att lärare och rektorer, i likhet med poliser, skulle kunna använda ett visst mått av våld med stöd av de allmänna befogenheterna i SkolL 5 kap. 6 § som citerades ovan. Om man jämför denna paragraf med PolisL 10 § så ser man dock ganska snabbt att den är alldeles för vagt formulerad för att kunna användas som grund för att lärare eller rektorer skulle få använda fysiskt våld mot sina elever. Det står även i förarbetena till skollagen att åtgärder som vidtas med stöd av SkolL 5 kap. 6 § självklart inte får inskränka elevernas grundläggande fri- och rättigheter enligt regeringsformen.3 Det har öppnats upp ett visst utrymme i domstolspraxis från Högsta domstolen för att skolpersonal skulle kunna använda visst våld mot elever med stöd av sin s.k. tillsynsplikt, detta utrymme är dock mycket begränsat och skulle inte regelmässigt kunna användas för att tvinga av en elev dennes mobiltelefon.4

Kontentan av det sagda är med andra ord att skolpersonal inte kan ta mobiler eller andra föremål från elever om eleverna själva inte går med på att lämna dem ifrån sig. Detta kan illustreras med hjälp av tre olika scenarion där ett av dem är okej, ett befinner sig i en gråzon och ett av dem inte är okej:

1) Eleven A spelar spel på sin mobiltelefon under mattelektionen och stör ordningen i klassrummet. Läraren B säger åt A att lämna ifrån sig telefonen. A säger att han inte vill det. B går fram till A med utsträckt hand och talar om för A att han stör lektionen och måste lämna telefonen ifrån sig. A gör som B säger och lägger den i B:s hand. Detta är okej.

2) Eleven A spelar spel på sin mobiltelefon under mattelektionen och stör ordningen i klassrummet. Läraren B säger åt A att lämna ifrån sig telefonen. A säger att han inte vill det. B går fram till A med utsträckt hand och talar om för A att han stör lektionen och måste lämna telefonen ifrån sig. A säger nej och lägger ifrån sig telefonen i knät varpå B tar den ifrån A utan att A gör något för att hindra B. Detta kanske är okej.

3) Eleven A spelar spel på sin mobiltelefon under mattelektionen och stör ordningen i klassrummet. Läraren B säger åt A att lämna ifrån sig telefonen. A säger att han inte vill det. B går fram till A med utsträckt hand och talar om för A att han stör lektionen och måste lämna telefonen ifrån sig. A säger att han inte tänker lämna telefonen ifrån sig och håller fast den i sin hand. B tar tag i A:s hand och rycker telefonen ifrån honom, dock utan att använda överdrivet våld. Detta är inte okej.

Bestämmelserna i SkolL 5 kap. 5-6 och 22 §§ innebär egentligen inget mer än att skolpersonal får be elever att lämna privat egendom ifrån sig och sedan behålla denna privata egendom under den tid som anges i SkolL 5 kap. 23 § (dvs. oftast vid skoldagens slut). Så fort omhändertagandet av en mobiltelefon sker med fysiskt tvång (hur milt detta än må vara) begår skolpersonalen ett lagbrott som i värsta fall även kan leda till straffansvar, se brottsbalken [BrB] 3 kap. 5 § (misshandel) och BrB 4 kap. 7 § (ofredande) eller annars kan anses utgöra kränkande behandling enligt SkolL 6 kap. 3 §. Detta förhållande kommer heller inte ändras för det fallet att Liberalernas totala mobilförbud skulle gå igenom om förslaget inte (vilket jag påpekade inledningsvis) innehåller några utvidgade befogenheter för skolpersonalen att använda tvång eller våld mot eleverna vilket jag håller för osannolikt eftersom det skulle kunna betraktas som ett återinförande av skolagan och ett legaliserande av våld mot barn.

Slutsatsen av detta ändå ganska långa inlägg är med andra ord att ett totalt mobilförbud antagligen inte skulle leda till någon utökad möjlighet för skolpersonalen att omhänderta mobiler från eleverna. Den enda skillnaden skulle med största sannolikhet enbart bli att lärare och skolor som av olika anledningar vill inkorporera mobiler i sin undervisning eller inte har något problem med elever som använder mobiltelefonerna på ett störande sätt skulle bli tvungna att samla in telefoner från eleverna för att kunna följa lagen. Dessutom kommer lagen bli svår att upprätthålla eftersom någon rutinmässig kroppsvisitation av eleverna (för att säkerställa att de inte har telefonerna med sig in på lektionerna) inte vore möjlig med tanke på RF 2 kap. 6 § och eleverna ändå skulle kunna vägra att lämna telefonerna ifrån sig med hänvisning till samma lagrum.

Avslutningsvis bör det dock tilläggas att både våld och kroppsvisitationer får genomföras av skolpersonal om detta sker under förhållanden som kan betecknas som nöd- eller nödvärn enligt BrB 24 kap. 1  och 4 §§ men dessa allmänna grunder för ansvarsfrihet kan inte tillämpas enbart för att en elev stör en lektion.


[1] Se b.la.  https://www.dn.se/debatt/lagstifta-om-att-gora-klassrummen-mobilfria/; https://www.svt.se/nyheter/inrikes/har-ar-mobilerna-forbjudna-aven-pa-hogstadiet; http://skolvarlden.se/artiklar/mobilforbudet-delar-lararkaren; http://skolvarlden.se/artiklar/efter-kritiken-mobilen-viktig-skolans-likvardighet; https://asikt.dn.se/asikt/debatt/sjalvklart-ska-ungarna-ha-mobiler-i-skolan/; https://www.dn.se/insidan/lat-mobiltelefonerna-anvandas-i-klassrummet/?forceScript=1&variantType=large

[2] Se  https://www.dn.se/debatt/lagstifta-om-att-gora-klassrummen-mobilfria/

[3] Se Prop. 2009/10:165, Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, s. 323.

[4] Se b.la. NJA 1988 s. 586; NJA 2009 s. 776 och Högsta domstolen, mål nr T 2194-15.

En vecka med juridik är inte tillräckligt

Med anledning av den här intervjun som Skolvärlden gjorde med mig i deras juninummer vill jag ta vara på möjligheten att utveckla min åsikt som framförs där om att det behövs mer juridik på landets lärarutbildningar. För att sätta det hela i perspektiv så läser alla lärar- och förskolelärarstudenter sammanlagt 2,5 hp juridik under lite drygt en veckas tid. Kursen innehåller både juridiska och etiska inslag och behandlar allt från grundläggande offentlig rätt till mer skolspecifikt lagstiftning. Även om Stockholms universitet (så vitt jag vet) är ett av få lärosäten som faktiskt erbjuder sina studenter en fristående kurs i juridik är det enligt min mening inte tillräckligt för att förbereda de blivande lärarna och förskolelärarna inför vad som väntar dem i deras framtida arbetsliv när det gäller de juridiska överväganden som de oundvikligen kommer behöva göra. Den vanligaste kommentaren som kursen får i kursutvärderingarna är att kursen är för kort och att lärarstudenterna ser en stor nytta och ett stort behov av att lära sig juridik. På grund av detta menar jag att det finns ett behov av att lärare får grundläggande juridisk kunskap i vad som gäller om en elev exempelvis anser sig utsatt för kränkande behandling, om en förälder begär partsinsyn eller om man misstänker att ett barn far illa i hemmet.

Södra huset, röda gången, Stockholms universitet

Foto: Amanda Jackalin / Stockholms universitet

Som jag ser det finns det två huvudsakliga skäl till att lärare och förskolelärare bör vara väl insatta i de rättsregler som styr deras arbete. Det första skälet är behovet av att värna de barn och elever som lärarna ska komma att möta i sin yrkesroll. I de allra flesta fallen har jag fullt förtroende för att en lärare klarar sig utmärkt med sin magkänsla och att de ingriper när ett barn exempelvis blir slaget av ett annat barn eller när ett barn verkar vara i behov av särskilt stöd, men när det exempelvis handlar om skyldigheten att göra en orosanmälan till socialnämnden är jag inte riktigt lika säker på att detta sköts lika intuitivt. Det andra skälet som jag ser till att lärare behöver få en fördjupad juridisk kunskap har att göra med behovet av att bespara läraren mycket ångest och osäkerheter inom ramen för arbetet i förhållande till det överhängande hotet om att bli anmäld av en eller annan anledning av barnens vårdnadshavare. Jag har läst beslut från Skolinspektionen där vårdnadshavare anmält allt från att de inte tillåtits övervaka lektioner till att deras barn fått en varning om att de inte kommer att uppnå betygsmålen i ett visst ämne. Sedan finns det såklart de allvarligare gränsdragningsfallen där en lärare kanske tvingats hålla i en våldsam elev eller då rektorn behövt besluta om tillfällig omplacering av en elev för att tillförsäkra de andra eleverna trygghet och studiero.

Inom mitt forskningsprojekt fokuserar jag på skolans ansvar att förhindra kränkande behandling och diskriminering av elever och svaret på hur detta ansvar ser ut är komplext. När det gäller lärares kränkningar av elever har Högsta domstolen i ett avgörande från 1988 slagit fast att frågan huruvida en elev blivit kränkt i lagens mening eller ej måste avgöras från fall till fall. Den vanliga föreställningen att lärare och förskollärare exempelvis inte alls får ta tag i barn och elever om de inte sköter sig stämmer dock inte även om utrymmet att använda fysiskt våld är klart begränsat. I ett antal senare avgöranden från Högsta domstolen har en gräns dragits vid ringa misshandel och det våld som en lärare utövar inom ramen för sin tillsynsplikt får aldrig ske i syfte att straffa en elev. Detta innebär att man som lärare aldrig kan använda våld för att visa ut en stökig elev ur klassrummet om eleven dessförinnan självmant eller efter tillsägelse slutat med sitt störande beteende.

Det utgör dock inte kränkande behandling i skollagens mening att göra en orosanmälan till socialnämnden om man misstänker att en elev exempelvis använder droger, mår psykiskt dåligt eller blir utsatt för våld eller misskötsel i hemmet, det är faktiskt något som en lärare enligt socialtjänstlagen och skollagen är tvungen att göra. En viktig poäng när det gäller just anmälningsplikten är att den är personlig och aktiveras vid misstanke om att ett barn riskerar att fara illa (se tidigare blogginlägg om anmälningsplikten). Egentligen kan man alltså inte överlåta den till rektorn eller förskolechefen och samtidigt ha ryggen fri som lärare även om jag vet att många skolor eller förskolor har som rutin att det är överordnad chef eller kurator som gör anmälan. För det fallet att en lärare struntar i att göra en orosanmälan och eleven i fråga råkar illa ut kan läraren  åtalas och dömas för tjänstefel trots att man berättat om situationen och oron för rektorn eller förskolechefen, om denne i sin tur underlåtit eller glömt att göra anmälan till socialnämnden.

Det utgör heller inte kränkande behandling att förklara för en elev att han eller hon inte kommer att uppnå sitt högt ställda mål i svenska om han eller hon inte anstränger sig, även om detta såklart kan bero på hur man uttrycker sig (nedsättande kommentarer och svordomar är ju såklart olämpligt i sammanhanget och kan betraktas som kränkande behandling). Här tror jag dock att den tidigare nämnda magkänslan kan vara en fingervisning kring vad som är acceptabelt eller inte. Enligt skollagen har alla barn och elever rätt att ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och personliga utveckling utifrån sina egna förutsättningar, detta innebär dock inte att en lärare har en skyldighet att se till att alla elever uppnår högsta betyg om de inte har kapacitet till det, alternativt inte visat att de har den kapaciteten.

Rätten som styr skolan berör dock så mycket mer än lärares och förskolelärares agerande i klassrummet. Den omfattar exempelvis också förvaltningslagens bestämmelser om jäv, regeringsformens bestämmelser om religionsfrihet och diskrimineringslagens bestämmelser om trakasserier. Den innefattar offentlighet- och sekretesslagen, tryckfrihetsförordningen, barnkonventionen, socialtjänstlagen och brottsbalken. Min poäng är att när juridiken är en så viktig faktor i skolan och förskolan så är det angeläget att de som verkar där känner till premisserna för sitt arbete och som detta korta inlägg illustrerar så finns det många aspekter att behandla. Detta är aspekter som inte kan täckas in under en veckas undervisning eller som en förmiddagsföreläsning.

Avslutningsvis vill jag säga att jag har full förståelse för att det är obehagligt att ens bli hotad med att bli anmäld till exempelvis Skolinspektionen men med större insikt i vad detta innebär tror jag att obehaget kan bli mindre. Med det system vi har idag kommer risken att bli anmäld alltid att vara närvarande men om man som lärare vet med sig att man inte brutit mot skollagen eller någon annan lag så kanske hotet tappar lite av sin potens.

Skolans ansvar för barn som far illa eller mår dåligt

Tänk dig att du har en elev i din klass som du misstänker brukar droger, eller som skadar sig själv. Tänk dig att du har en elev som dyker upp till undervisningen med blåmärken. Tänk dig att du har en elev som verkar må dåligt, som drar sig undan eller som plötsligt tappar all motivation i skolan. Vad känner du rent spontant att ditt ansvar är i en sådan situation?

Ska du kontakta elevens föräldrar? Prata med skolkuratorn eller rektorn? Ska du ringa polisen? Eller tänker du att det bästa är att prata med eleven själv och försöka reda ut vad som kan vara fel innan du gör något annat? I det här blogginlägget vill jag försöka bena ut hur skolans- och enskilda lärares ansvar ser ut i förhållande till elever som far illa. Jag hoppas att det i slutändan kan bli hyfsat pedagogiskt.

Till att börja med är det vårdnadshavarna (oftast föräldrarna) som har det övergripande ansvaret för sitt barn. Detta ansvar regleras i föräldrabalken (1949:381) [FB] (något som jag skrivit lite om i tidigare blogginlägg) och innebär att den som har vårdnaden om ett barn också har en skyldighet att sörja för dennes  utveckling och trygghet.[1]

Utöver vårdnadshavarna är det socialnämnden i varje kommun som ansvarar för barn och unga. Kommunen har nämligen det yttersta ansvaret för att enskilda (dvs. människor som du och jag) får den hjälp och det stöd som vi behöver, exempelvis vård, omsorg, service och ekonomiskt bistånd. Se socialtjänstlagen (2001:453) [SoL] 2 kap. 1-2 §§.[2] Socialtjänsten lyder under Socialnämnden (som är politiskt tillsatt) och det är socialtjänsten som i praktiken genomför arbetet riktat mot enskilda. Som Pernilla Leviner (docent i offentlig rätt vid Stockholms Universitet) uttrycker det i sin avhandling så har socialtjänsten, utöver det generella ansvaret för alla som vistas i kommunen, även ett specifikt ansvar för svagare samhällsgrupper, bland annat barn.[3]

Men var kommer skolans- och lärarnas ansvar in i bilden? Förutom att skolpersonal har ett klart stadgat ansvar för elevernas trygghet och säkerhet i skolan (se skollagen (2010:800) [SkolL] 5 kap. 6 §) så finns det även en s.k. anmälningsplikt i socialtjänstlagen som blir aktuell om man som lärare misstänker att ett barn skadar sig eller far illa utanför skolan och efter/innan skoltid. Se SkolL 29 kap. 13 §.

Anmälningsplikten som blir aktuell för lärare återfinns i SoL 14 kap. 1 § där det stadgas att: ”[f]öljande myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa: 1. myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom,  2. andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten, Kriminalvården, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen, 3. anställda hos sådana myndigheter som avses i 1 och 2, och 4. de som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet och fullgör uppgifter som berör barn och unga eller inom annan sådan verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område.”

Den som anmäler att ett barn mår dåligt till socialnämnden har, när anmälan väl gjorts, även en s.k. uppgiftsskyldighet enligt SoL 14 kap. 1 § st. 3. Denna uppgiftsskyldighet innebär att den som gjort anmälan har en skyldighet att lämna ut de uppgifter som denne har om barnet i fråga som kan ha bäring för socialtjänstens utredning. Detta innebär att man exempelvis inte kan vägra att berätta vad barnet heter eftersom anmälnings- och uppgiftsskyldigheten bryter igenom sekretessen mellan myndigheter, se Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 10 kap. 28 §.[4]

Anledningen till att lärare (och andra tjänstemän vars verksamhet berör barn- och ungdom) har anmälningsplikt är att socialtjänsten i stor utsträckning är beroende av information rörande barns utsatthet från dessa verksamheter, eftersom socialtjänstens uppsökande verksamhet är begränsad.[5]

”Att professionella som möter barn anmäler missförhållanden kring barn är en förutsättning för att socialtjänsten ska kunna ge utsatta barn stöd och skydd. Utifrån detta har en plikt reglerats i SoL 14:1 om att personal i många myndigheter och viss yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet är skyldiga att anmäla oro för barn till socialnämnden.”[6]

Så, det finns alltså en anmälningsplikt för lärare. Viktigt att veta om i det här sammanhanget är att denna anmälningsplikt är personlig – detta innebär att en lärare som misstänker att ett barn far illa har ett eget ansvar att anmäla detta till socialnämnden. Detta ansvar kan inte överlåtas till någon annan. I många skolor idag fungerar det rent praktiskt så att alla orosanmälningar görs till rektor som sedan anmäler till socialnämnden. Detta är egentligen inte ett godtagbart system. En lärare eller annan skolpersonal kan inte undgå det personliga ansvaret genom att lämna över detta till rektor.

Värt att notera i samanhanget är att en lärare inte behöver/ska bekräfta eller utreda att ett barn far illa innan en anmälan görs. Det räcker med en misstanke om att något är fel för att anmälningsplikten ska bli aktuell. Detta kan betraktas som obehagligt eftersom många lärare kan känna att man ”inte vill sätta igång något i onödan” – en känsla som kanske intensifieras av att man som tjänsteman inte får vara anonym när man gör en sådan här anmälan.

Alternativet, att inte göra någon anmälan kan dock få allvarliga konsekvenser. Dels för barnet som kanske tar allvarlig skada under tiden en anmälan/utredning inte görs och dels för läraren när det uppdagas att denne inte beaktat sin anmälningsplikt. Att inte anmäla kan nämligen aktualisera Brottsbalkens (1962:700) [BrB]:s bestämmelser om tjänstefel.

Det finns möjligen ett utrymme för en diskussion kring anmälningsplikten i förhållande till barns stigande ålder och mognadsgrad. Något som illustreras i ett JO-beslut från 2006 där en 17:årig flicka dog efter en överdos med koffeintabletter och JO valde att inte utdela kritik mot b.la. läraren i fråga.[7] Ur en rent personlig synvinkel tycker jag dock att det beslutet går att ifrågasätta med tanke på formuleringen i SoL.

Är man osäker kring om det man noterat ska anmälas finns det en möjlighet att vända sig till socialnämnden och i allmänna ordalag höra sig för om man borde anmäla. Mer information kring hur detta fungerar finns på Socialstyrelsens hemsida.

Det viktigaste i slutändan enligt min mening är att lärare och annan personal på skolan inte tar på sig uppgiften av att vara både polis, psykolog och jurist. Är man osäker eller tycker att något verkar vara fel kring en elev så bör man fråga om råd. Ring socialnämnden. Sitt inte med hela det tunga ansvaret i knät – det riskerar att sluta dåligt både för den aktuelle läraren och för eleven i fråga.

För den som är intresserad av att läsa mer om det här så rekommenderar jag varmt docent Pernilla Leviners avhandling Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete där de här frågorna behandlas mer ingående i kapitel sex.


[1] Se FB 6 kap. 1-2 §§ om vårdnad, boende och umgänge.

[2] Se vidare Leviner, Pernilla, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, Jure Förlag AB, Stockholm, 2011, s. 133.

[3] Se Leviner, Pernilla, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, Jure Förlag AB, Stockholm, 2011, s. 133-132. Se även SoL 5 kap. 1 §.

[4] Se JO:s beslut 2007-11-05, dnr 4418-2006. Se även Boström, Viola & Lundmark, Kjell, Skoljuridik, 3 u., Liber AB, Stockholm, 2013, s. 227-229.

[5] Se Leviner, Pernilla, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, Jure Förlag AB, Stockholm, 2011, s. 138.

[6] Leviner, Pernilla, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, Jure Förlag AB, Stockholm, 2011, s. 138.

[7] Se JO:s beslut 2006-01-30, dnr 2630-2004.

[8] Socialstyrelsen, Anmäla oro för barn, 2014, s. 26

Vem ansvarar för ett barn?

I det här avsnittet hade jag tänkt ta ett steg tillbaka och lägga en lite mer solid grund för den, på alla sätt och vis, smått oregerliga textmassa jag hittills skapat. Det är nog så den här bloggen kommer att bedrivas också, tyvärr, eftersom skrivandet i stora delar är lustbaserat. Förslag på ämnen för kommande inlägg tas såklart tacksamt emot, men i dagsläget är jag osäker på hur stor – om någon – läsarskara jag har. Därför hade jag i den här texten tänkt ta och reda ut ett juridiskt begrepp som jag använt i tidigare blogginlägg, nämligen begreppet vårdnadshavare.

Vårdnad, vad är det? Rent terminologiskt vet nog de flesta vad ordet ”vårdnad” syftar på, men för att försvara den här bloggens ”juridiska framtoning” kommer ändå en paragraftung redogörelse. I Föräldrabalkens (1949:381) [FB]:s sjätte kapitel finns bestämmelser om vårdnad, boende och umgänge. I FB 6 kap. 1 § stadgas det att: ”[b]arn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran”. Här är det kanske bra att göra en passus och säga att man ur laglig synvinkel är barn fram till arton års ålder när man blir myndig enligt FB 9 kap. 1 §.

Den som ansvarar för ett barn och har vårdnaden om det kallas för vårdnadshavare och det är den eller de individerna som ansvarar för barnet. I FB 6 kap. 2 § framgår det att: ”[d]en som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. [Det vill säga bestämmelsen om trygghet, god fostran etc. i stycket ovan. Min anm.] Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter samt ska bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan ska vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.”

Vem är då vårdnadshavare? Om vi så, rent kortfattat och simplifierat, kan anse oss ha ett hum om vad vårdnad är för något följer ganska självklart frågan kring vem som är vårdnadshavare. I de allra flesta fall kan man nog nöja sig med att barnets båda föräldrar är vårdnadshavare men rent tekniskt och faktiskt är det inte alltid så enkelt, av flera olika skäl.

Här kommer vi också in på en del av juridiken som jag, rent personligen, tycker luktar en aning gammaldags. Den första utgångspunkten, enligt FB 6 kap. 3 §, är nämligen att ett barn från födseln har sina båda föräldrar som vårdnadshavare, under förutsättningen att dessa båda är gifta med varandra. Presumtionen är alltså att en kvinnas make alltid är far till barnet hon föder. Om han på något vis inte håller med om detta krävs specifika juridiska åtgärder för att upphäva den s.k. faderskapspresumtionen (se FB 1 kap. 1 §).[1]

Om en kvinna som inte är gift föder ett barn är hon däremot ensam vårdnadshavare för barnet. En man som lever tillsammans med en kvinna i ett samboförhållande är således inte automatiskt att betrakta som vårdnadshavare till det barn hon föder (se FB 6 kap. 3 §). Detta kan dock ordnas med en s.k. faderskapsbekräftelse.[2]

Om inte föräldrarna, vem? Om inte barnets föräldrar kan anses vara lämpliga så ska vårdnaden om barnet anförtros åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare (se FB 6 kap. 7 §) och detta är egentligen orsaken till varför jag ville skriva det här blogginlägget. Antagandet att vårdnadshavare alltid är samma sak som förälder eller biologisk förälder stämmer alltså inte alltid. Om ett barns föräldrar skulle ha avlidit kan mycket väl mor- eller farföräldrar var barnets vårdnadshavare. På samma sätt kan ett barn som omhändertagits med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga [LVU] ha familjehemsföräldrar som vårdnadshavare.

I en skolkontext är det viktigt att veta vem som har vårdnaden om ett barn. Justitieombudsmannen har bland annat poängterat att skolförfattningarna förutsätter ett fortgående samarbete med vårdnadshavaren angående elevens skolsituation och för att detta ska fungera krävs det att skolans personal vet om vem som har vårdnaden om barnet.[3] Uppgifter om vem som har vårdnaden om ett barn kan man få genom att kontakta Skatteverket.[4]


Fotnoter:

[1] Läs mer om detta i Vårdnad, boende och umgänge – se Sjösten, Mats, Vårdnad, boende och umgänge, Norstedts Juridik, u. 4, Integra Indien, 2014.

[2] Se Sjösten, Mats, Vårdnad, boende och umgänge, Norstedts Juridik, u. 4, Integra Indien, 2014, s. 57.

[3] Se b.la. JO:s ämbetsberättelse 2004/05 s. 342 – se även Boström, Viola & Lundmark, Kjell, Skoljuridik, 3 u., Liber AB, Stockholm, 2013, s. 208-209.

[4] Se Boström, Viola & Lundmark, Kjell, Skoljuridik, 3 u., Liber AB, Stockholm, 2013, s. 208-209.

Ansvaret för elevers trygghet

Eftersom mitt förra inlägg handlade om vad en huvudman är så tänkte jag att det här inlägget skulle bli lite längre och handla om vem som har ansvaret för elevernas trygghet när de befinner sig i skolan. Det kan handla om allt från den fysiska tryggheten i miljön (dvs. bra ventilation, säker miljö i klassrum och slöjdsalar samt tryggheten i att inte bli kränkt av andra i skolmiljön) samt tryggheten i den psykiska miljön (dvs. lugn och ro, inga psykiska kränkningar, utfrysning m.m.). Jag kommer här att behandla allt från statens övergripande ansvar, via rektors ansvar ända ned till föräldrars eventuella ansvar för sina barn under skoldagen.

Vi börjar uppifrån och därför riktar vi först intresset mot staten. Nå, som jag nämnde i det förra inlägget så kommunaliserades skolan 1991 och sedan dessa har det även blivit möjligt för privata företag att driva en skola. Staten är alltså inte huvudman för den svenska skolan längre (se dock förra inlägget om sameskolan och specialskolan). Innebär detta att staten inte har något ansvar alls för de svenska skolorna? Svaret på den frågan är självklart nej.

Efter decentraliseringen och den så kallade kommunaliseringen på 90-talet fick staten ett mer övergripande ansvar. Tanken bakom detta var att varje kommun skulle ta ett mycket större ansvar för medborgarnas utbildning vilket i sin tur skulle leda till större engagemang och kreativitet hos skolpersonalen och hos elevernas föräldrar.[1] Riksdagen och regeringens roll inom skolväsendet idag är att ange de mål och riktlinjer som ska gälla inom ramen för skolan, något som ska garantera att utbildningen har hög kvalitet och är likvärdig i hela landet.[2] Till sin hjälp i regleringen av skolan har staten ett flertal myndigheter vars uppdrag det är att hålla tillsyn över, följa upp, utvärdera och utveckla skolan.[3] Det finns flera myndigheter som verkar på skolområdet. De mest kända är förmodligen Skolverket och Skolinspektionen men det finns även ett flertal andra, exempelvis Arbetsmiljöverket, som spelar en viktig roll i regleringen av skolan som arbetsplats, både för personal och elever.[4]

Staten har alltså ett övergripande ansvar men vad händer då en bit ned i ansvarstrappan? Här hittar vi huvudmannen som jag behandlade i det förra inlägget. Enligt SkolL 2 kap. 8 § ansvarar huvudmannen för att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i skollagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av den. Huvudmannen ansvarar också för att utbildningen genomförs i enlighet med de bestämmelser som kan finnas i andra författningar, exempelvis i regeringsformen [RF], diskrimineringslagen (2008:567) [DiskrL], arbetsmiljölagen (1977:1160) [AML] och arbetsmiljöförordningen (1977:1166). Även läroplanerna är exempel på förordningar som huvudmannen måste följa i sin verksamhet.[5] Vidare måste huvudmannen även beakta de föreskrifter som ska följas enligt de relevanta lagarna och förordningarna, exempelvis Skolverkets föreskrifter om uppgiftsinsamling från huvudmännen inom skolväsendet m.m. (SKOLFS 2011:142).

Vad som blir klart för läsaren enbart genom att ta del av det ovanstående är att det som kan förefalla ganska överskådligt när man läser SkolL 2 kap. 8 § egentligen är ett mycket mångfacetterat gytter av lagar, förordningar och föreskrifter. Detta är något som huvudmannen behöver vara medveten om och se till att driva sin verksamhet efter, oavsett om det rör sig om en kommun, ett stort aktiebolag eller ett föräldrakooperativ i formen av en ekonomisk förening.[6]

Kommunen har ett särskilt, utvidgat huvudmannaansvar! I förhållande till andra huvudmän har kommunen också ett ansvar för elever som inte går i en kommunal skola. Ansvaret gäller de elever som enligt SkolL 29 kap. 6 § har kommunen som hemkommun. Enligt SkolL 7 kap. 21 § har hemkommunen exempelvis en skyldighet att se till så skolpliktiga barn som inte går i dess grundskola eller grundsärskola på något annat sätt får föreskriven utbildning. Det är även till en elevs hemkommun som en enskild huvudman ska rapportera till ifall en elev utan giltig orsak är frånvarande i betydande utsträckning från obligatoriska inslag, det vill säga inte uppfyller sin skolplikt som jag ju har skrivit mer om i ett tidigare inlägg.[7] Hemkommunens ansvar för skolplikten gäller såklart även de elever som går i den kommunala grundskolan och grundsärskolan. Kommunen har också ett tillsynsansvar som stadgas i SkolL 26 kap. 4 § där kommunen måste utöva tillsyn över förskolor och fritidshem vars huvudman kommunen har godkänt samt över annan pedagogisk omsorg vars huvudman kommunen har givit rätt till bidrag.

När vi så tar ytterligare ett steg ned i ansvarsstegen, eller upp, beroende på hur man ser det, så hamnar vi hos rektorn/förskolechefen. Rektorn har ett brett ansvarsområde på den skola där han eller hon är verksam. Bland annat ska rektorn leda det pedagogiska arbetet och besluta om den inre organisationen.[8] Rektorn bestämmer även om sådant som särskilda stödinsatser, elevers rätt till undervisning och vissa disciplinära åtgärder enligt SkolL 6 kap.[9] Många av de beslut som en rektor fattar innebär faktisk myndighetsutövning (se exemplet om disciplinära åtgärder ovan) och på grund av detta är rektorsrollen en ansvarstung roll som kräver kunskaper inom flera olika rättsområden, främst förvaltningsrätt. Med utgångspunkt i detta förutsätts det i förarbetena att: ”huvudmannen anställer en rektor eller förskolechef som har kunskaper om skolans styrning och kan företräda huvudmannen på ett tillfredsställande sätt.”[10] Här ska dock tilläggas att även om stora delar av huvudmannens ansvar kan delegeras till rektorn så kan denne aldrig avhända sig det övergripande ansvaret. Rektorn agerar med andra ord alltid inom de organisatoriska och ekonomiska ramar som huvudmannen beslutat om.[11]

Efter rektors ansvar hamnar vi hos läraren. Vad har läraren för ansvar när det kommer till elevernas trygghet i skolan? Traditionellt sett har lärarrollen varit en aning solitär och enligt förarbetena berodde detta på den organisation av skolverksamheten som rådde innan decentraliseringen på 90-talet då mycket ansvar skiftades nedåt i den bestämmande hierarkin.[12] Idag är lärarens viktigaste uppgift att tillsammans med eleverna planera, genomföra och utvärdera undervisningen.[13] Det ska dock inte glömmas bort att även om lärarens viktigaste roll är den pedagogiska så innebär yrket en hel del myndighetsutövning där det vanligaste exemplet är betygssättningen. I rollen som lärare blir man med andra ord ofta konfronterad med juridiken.

Förutom det ovan sagda om lärarens pedagogiska ansvar och läraren i rollen som myndighetsutövare måste här även nämnas ansvaret som läraren har för sina elever enligt både föräldrabalken (1949:381) [FB] och brottsbalken (1962:700) [BrB]. I 6 kap. 2 § st. 2 FB framgår exempelvis att den som har vårdnaden[14] om ett barn svarar för att barnets behov av bland annat trygghet och omvårdnad är tillgodosett samt att barnet inte utsätter sig själv eller andra för fara.[15] I 23 kap. 6 § st. 2 BrB framgår vidare att om en förälder eller andra uppfostrare utan fara för sig själv låter bli att hindra den som står under deras vård från att begå brott så kan denne dömas för underlåtenhet att hindra brott. Detta kan även gälla en lärare ifall en elev som står under hans eller hennes uppsikt skulle göra något brottsligt, exempelvis misshandla en annan elev eller göra sig skyldig till någon typ av skadegörelse.[16] En lärare har med andra ord en mycket tung tillsynsplikt som ställer väldigt stora krav på denne när det kommer till uppmärksamhet och vaksamhet. Tillsynsplikten kan också under vissa förutsättningar ge en lärare ökade befogenheter när det gäller att säkra tryggheten och ordningen inom skolans verksamhet. Bland annat har det ansetts vara tillåtet för en lärare att gripa tag i en elevs nacke och fösa denne framåt för att avstyra oordning i ett kapprum.[17]

Efter läraren hamnar vi hos eleverna själva i ansvarstrappan. Kan en elev sägas ha något ansvar för tryggheten i skolmiljön? Självklart inte för ventilation eller farliga verktyg i slöjdsalen, men för hur de själva beter sig mot andra elever och därigenom hur de skulle kunna inverka på skolmiljön. Det viktigaste ansvaret som en elev har i den svenska grundskolan och grundsärskolan är att uppfylla den skolplikt som de är ålagd i SkolL 7 kap. 2 § st. 1 (se mer om detta i tidigare inlägg). Detta är alltså en förpliktelse som eleven har med endast ett fåtal undantag.[18] När det gäller de handlingar som eleven företar sig i skolan och om dessa skulle leda till någon typ av skada så kan det finnas både ett civilrättsligt och ett straffrättsligt ansvar beroende på elevens ålder. Ur ett civilrättsligt perspektiv gäller som grundregel att den elev som vållar en skada själv är ansvarig för detta, se skadeståndslagen (1972:207) [SkL] 2 kap. 1 §.[19] Om eleven är under arton år gammal kan skadeståndsansvaret dock lindras enligt SkL 2 kap. 4 §.

Ur ett straffrättsligt perspektiv gäller att en elev som är under femton år inte kan dömas till någon påföljd för det fallet att han eller hon begått en brottslig gärning.[20] En förundersökning kan dock inledas av polisen om vissa villkor i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare [LUL] är uppfyllda. Huvudansvaret för att åtgärder vidtas ifall en elev under femton år skulle begå ett brott under skoltid vilar dock på de ovan nämnda ansvarstagarna (lärare, rektor och huvudman) samt på socialtjänsten.[21]

Sedan hamnar vi till sist hos föräldrarna/vårdnadshavarna, har de något ansvar för tryggheten i skolan? Eller mer specifikt, har de något ansvar för att deras barn inte gör skolmiljön otrygg för andra elever enligt resonemanget ovan? När det gäller föräldrars eller andra vårdnadshavares ansvar för sina barn i relation till skolan kan det först sägas att vårdnadshavare enligt SkolL 7 kap. 20 § har en skyldighet att se till så deras barn uppfyller skolplikten. Om en skolpliktig elev inte fullgör sin skolgång och det beror på att elevens vårdnadshavare inte har gjort vad denne är skyldig att göra, får hemkommunen förelägga vårdnadshavaren att fullgöra sina skyldigheter och detta föreläggande får förenas med vite (se tidigare inlägg).[22]

Angående föräldrars och andra vårdnadshavares ansvar för barnens eventuella skadevållande handlingar i skolan kan sägas att det inte finns något generellt ansvar som grundar sig på exempelvis bristande uppfostran (hur mycket somliga än önskar att det förhöll sig på det viset). Eleven är, vilket framgår ovan, själv ansvarig för den skada han eller hon vållar. En förälder eller vårdnadshavare kan dock bli ansvarig för sitt barns handlande i skolan om denne själv genom vårdslöshet varit medvållande till det inträffade, exempelvis genom att låta barnet gå till skolan med en kniv som denne sedan skadar en annan elev med.[23] Från och med 1 september 2010 kan dock föräldrar och andra vårdnadshavare, trots det som sagts ovan, vara skadeståndsskyldiga för person- eller sakskada som deras barn orsakar genom brott, oberoende av eget vållande, det vill säga ett strikt ansvar.[24]

Om en elev begår ett brott under tiden han eller hon är i skolan så kan det finnas underlag för att diskutera om en förälder eller vårdnadshavare har ett straffrättsligt ansvar för denna handling. Detta är dock en väldigt komplex fråga som jag inte har för avsikt att redogöra för i det här inlägget även om det korta svaret på frågan är nej. Detta eftersom ansvaret för eleven överlåtits till skolan. Den tillsynsplikt som en förälder eller annan vårdnadshavare normalt har över sitt barn och som kan resultera i att denne skulle kunna dömas för underlåtenhet att hindra brott har gått över till skolan när barnet befinner sig där (se ovan om lärarens tillsynsplikt).[25] 


Fotnoter:

[1] Prop. 1990/91:18 s. 22.

[2] Regeringskansliet, Ansvaret för skolan i Sverige, “www.regeringen.se”, lydelse 2015-03-26.

[3] Boström, Viola & Lundmark, Kjell, Skoljuridik, 3 u., Liber AB, Stockholm, 2013, s. 77.

[4] Myndigheternas respektive områden och deras eventuella tillsynsansvar är något som jag kommer få anledning att återkomma till i ett annat blogginlägg längre fram.

[5] Skolverket, Läroplaner, ”www.skolverket.se”, lydelse 2015-09-10.

[6] Boström, Viola & Lundmark, Kjell, Skoljuridik, 3 u., Liber AB, Stockholm, 2013, s. 74 och 77-78.

[7] Se SkolL 7 kap. 21 § , jfr. SkolL 7 kap. 2 §.

[8] Se SkolL 2 kap. 9-10 §§.

[9] Prop. 2009/10:165 s. 246 f.f.

[10] Prop. 2009/10:165 s. 246 f.f

[11] Prop. 2009/10:165 s. 246 f.f.

[12] Prop. 1990/91:18 s. 18.

[13] Prop. 2009/10:165 s. 247.

[14] Med vårdnad förstås i det här sammanhanget det s.k. ”juridiska” ansvaret för barnets person som visserligen gäller vårdnadshavarna (oftast föräldrarna) men som också gäller en person som vårdnadshavarna överlämnat vården till, exempelvis en lärare. Se Walin, Gösta & Vängby, Staffan, Föräldrabalken, kommentar till 6 kap. 2 §, ”www.nj.se/zeteo”, lydelse 2015-09-10.

[15] Se 6 kap. 1-2 §§ FB.

[16] Se Wennberg, Suzanne, Brottsbalken, kommentar till 23 kap. 6 §, ”www.nj.se/zeteo”, lydelse 2015-04-01.

[17] Se NJA 1988 s. 586 och Tingsrätten i Lunds dom, 2014-03-20, mål nr FT 3020-12. Jfr NJA 2009 s. 776.

[18] Se 7 kap. 2 § st. 2-3 SkolL.

[19] Strömbäck, Erland, Skadestånd i skola och privatliv, 2 u., Norstedts Juridik, Vanda, Finland, 2013, s. 71.

[20] Se 1 kap. 6 § BrB.

[21] Se prop. 2009/10:105. Jfr. socialtjänstlagen (2001:453) [SOL] och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga [LVU].

[22] Se SkolL 7 kap. 23 §.

[23] Strömbäck, Erland, Skadestånd i skola och privatliv, 2 u., Norstedts Juridik, Vanda, Finland, 2013, s. 73.

[24] Se 3 kap. 5 § SkL, se även Strömbäck, Erland, Skadestånd i skola och privatliv, 2 u., Norstedts Juridik, Vanda, Finland, 2013, s. 73 och prop. 2009/10:142.

[25] Se 23 kap. 6 § BrB och Strömbäck, Erland, Skadestånd i skola och privatliv, 2 u., Norstedts Juridik, Vanda, Finland, 2013, s. 73-74.

Vad/vem är en huvudman?

Vem är det som har det övergripande ansvaret för en skola? Svaret på den frågan återfinns i skollagen [SkolL] 2 kap. 8 § där det står att: ”Huvudmannen ansvarar för att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i denna lag [dvs. skollagen, min anm.], föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och de bestämmelser för utbildningen som kan finnas i andra författningar.”

Själva begreppet ”huvudman” är en förvaltningsrättslig term som syftar på den myndighet eller annan likartad organisation som har ansvaret för en viss verksamhet. Här menas alltså den organisation, kommun eller myndighet som har ansvaret för en skola. Det offentliga skolväsendet har det allmänna som huvudman medan fristående skolor har enskild som huvudman.

Termer som ”det allmänna” och ”enskild” kan dock verka förvirrande. Just det allmänna känns ju som om det skulle handla om svenska staten men som de flesta vet så har den svenska skolan inte varit statlig sedan kommunaliseringen 1991, något som i och för sig kritiserats livligt sedan dess.[1] Detta är dock en sanning med modifikation eftersom vissa skolformer fortfarande är statliga. Jag återkommer till detta nedan. Med ”det allmänna” menar jag i det här sammanhanget i alla fall antingen stat, kommun eller landsting.[2] Medan ”enskild” antingen är en privatperson eller en juridisk person. I förenklade termer oftast ett företag.

En huvudman får dock inte bedriva vilken typ av skola som helst. Vilken skolform som är tillåten för vilken huvudman framgår därför i skollagens andra kapitel. I SkolL 2 kap. 2 § om kommunala huvudmän står det exempelvis att: ”Kommuner är huvudmän för förskola, förskoleklass, grundskola, grundsärskola, gymnasieskola, gymnasiesärskola, kommunal vuxenutbildning, särskild utbildning för vuxna, utbildning i svenska för invandrare och fritidshem […]” i kontrast till detta framgår det av lagtexten att ett landsting endast kan vara huvudman för gymnasieskola, gymnasiesärskola, kommunal vuxenutbildning och särskild utbildning för vuxna.

Som jag nämnde ovan så är staten faktiskt huvudman för vissa typer av skolor fortfarande och dessutom exklusiv huvudman med vilket jag menar att det endast är staten som får vara huvudman för den här typen av skolor. I SkolL 2 kap. 4 § framgår det att: ”Staten är huvudman för specialskolan och sameskolan samt förskoleklass och fritidshem vid en skolenhet med specialskola eller sameskola.”[3] Anledningen till att staten som ensam aktör får ansvara för specialskolan och sameskolan är att dessa två skolformer enligt förarbetena har specifika särdrag vilket innebär att ett statligt huvudmannaskap ansetts motiverat. I specialskolans fall beror detta på att den idag har en specialistkompetens och särskilt avpassade hjälpmedel som elevernas hemkommuner i allmänhet inte har möjlighet att tillhandahålla på egen hand.[4]

När det gäller enskilda huvudmän så framgår det av SkolL 2 kap. 5 § att en enskild fysisk eller juridisk person, efter ansökan, får godkännas som huvudman för förskola, förskoleklass, grundskola, grundsärskola, gymnasieskola, gymnasiesärskola och fritidshem.[5] Formen för huvudmannaskapet kan vara mycket varierande, allt från ett stort aktiebolag till en ideell förening eller enskild individ är acceptabelt. De regler som avgör hur dessa olika organ kan ta beslut återfinns inom associationsrätten[6] och utöver dessa gäller såklart även skollagen, arbetsmiljölagen, diskrimineringslagen och alla andra relevanta författningar i den mån de går att använda på de fristående skolorna.[7] Vidare gäller även vissa av förvaltningslagens (1986:223) [FL] bestämmelser för de enskilda huvudmännen trots att de inte är förvaltningsmyndigheter.[8] Exakt vilka lagrum i förvaltningslagen det rör sig om framgår av SkolL 29 kap. 10 §.


Fotnoter:

[1] Se exv. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5949094 och http://www.svd.se/manga-larare-vill-forstatliga-skolan om att både flera partier och yrkesverksamma vill återförstatliga skolan.

[2] Se Prop. 1985/86:10 s. 28.

[3] En specialskola är en skola för barn som är dövblinda eller annars synskadade och har ytterligare funktionsnedsättning, alternativt är döva, hörselskadade, eller har en grav språkstörning. Se Skolverket, Vad är specialskola?, ”www.skolverket.se”, lydelse 2015-09-07.

[4] Se Prop. 2009/10:165 s. 234.

[5] Det är Skolinspektionen som ska godkänna enskilda huvudmän innan de tillåts starta en skolverksamhet. Se http://www.skolinspektionen.se/sv/Tillstandsprovning/.

[6] Associationsrätt är en juristterm som i princip går ut på att det handlar om rättsliga regler som styr associationer. Det vill säga olika typer av ekonomiska föreningar och bolag. Dessa delas in i aktiebolag, enkla bolag, handelsbolag (inklusive kommanditbolag), ekonomiska föreningar m.m.

[7] Se Boström, Viola & Lundmark, Kjell, Skoljuridik, 3 u., Liber AB, Stockholm, 2013, s. 71-76.

[8] En förvaltningsmyndighet är i Sverige ett begrepp som omfattar alla myndigheter – såväl statliga som kommunala – utom regeringen och domstolarna. Den som är intresserad att veta mer om detta kan läsa mer i antingen Förvaltningsrättens grunder (se Bohlin, Alf och Warnling-Nerep, Wiweka, Förvaltningsrättens grunder, Norstedts Juridik, 2 u., Vällingby, 2008) eller En introduktion till förvaltningsrätten (se Warnling-Nerep, Wiweka, En introduktion till förvaltningsrätten, Norstedts Juridik, 11 u., Visby, 2014).

Att gå i skolan – både en rättighet och en plikt

Det är i början av höstterminen nu och många svenska elever bröt för ett par veckor sedan upp från ett förhoppningsvis långt och härligt sommarlov. Jag hade tur när jag var yngre och upplevde mest en kittlande upprymdhet under den här tiden, äntligen var det dags för skolan igen! Möjligtvis hade jag i åttonde- och nionde klass lite ont i magen över ganska högt ställda betygskrav som jag hetsade mig själv över. Detta måste dock klassas som ett lyxproblem. För många elever var och är känslan inför skolstarten nämligen inte alls lika positiv. Orsakerna bakom denna sinnesstämning är såklart olika, vissa barn kanske helt enkelt anser att de har bättre saker att göra medan andra har en vass klump i magen över väntande ensamhet, otillräcklighet eller i värsta fall väntande kränkningar och trakasserier. Många av dessa barn vill inte gå till skolan och ändå måste de göra det – varför är det så?

I Sverige såddes ett frö till dagens skolplikt i och med införandet av 1842 års folkskolestadga där en av de mer banbrytande punkterna var principen om barnens läroplikt.[1] Läroplikten motsvarade inte dagens skolplikt eftersom många av barnen sattes i arbete tidigt, både i hemmen och inom industrin, och därför fanns det kraftfulla intressen som lobbade hårt för att det inte skulle finnas någon skolplikt. Vid 1900-talets början är cirka 90 % av alla 12-13 åringar redan ute i arbetslivet.[2] Sedan år 1882 kan det sägas att Sverige fick en sexårig skolplikt och denna utökades till en sjuårig skolplikt år 1936 – redan 1903 var barnen i Stockholm tvungna att gå i skolan fram till 14 års ålder om de inte kunde visa upp att de hade anställning innan dess.[3] Något som verkar tämligen befängt i dagens Sverige. Det kan tyckas som en nobel ansats av de som styrde Sverige på det tidiga 1900-talet men motivationen bakom skolplikten är väldigt synisk. Man ville nämligen inte ha en massa lösdrivande, hemlösa, tiggande barn på gatorna och alltså hänvisades de till skolan för att liksom vara ur vägen.

Skolplikten har alltså funnits ett tag i Sverige även om den, som jag påpekat ovan, varit mer eller mindre väl fungerande. Om man då ska göra en mer juridisk analys av det hela är det lämpligast att slå upp- och börja i den svenska regeringsformen (1974:152) [RF] – närmare bestämt i RF 2 kap. 18 § där det helt enkelt står att: ”Alla barn som omfattas av den allmänna skolplikten har rätt till kostnadsfri grundläggande utbildning i allmän skola.”

Skolplikten framgår också av sjunde kapitlet i skollagen (2010:800) [SkolL] och mer precist i SkolL 7 kap. 2 § där det framgår att: ”Barn som är bosatta i Sverige har skolplikt enligt föreskrifterna i detta kapitel.” I skollagen framgår det också vilka barn det är som omfattas av skolplikten. I SkolL 7 kap. 4 § står det att skolplikten gäller barn som går i grundskolan (dvs. åk. 1-9) eller barn som tillgodogör sig motsvarande utbildning inom ramen för någon annan skolform. Antingen inom grundsärskolan (se SkolL 7 kap. 5 §), specialskolan (se SkolL 7 kap. 6 §) eller sameskolan (se SkolL 7 kap. 7 §).

Att gå i skolan uppfattas som (och är) en rättighet för alla barn vilket görs extra tydligt i  Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter [Barnkonventionen] där det framgår att varje barn har rätt till utbildning och att utbildningen ska vara gratis. Att få gå i skolan betraktas till och med som en så viktig rättighet för barn att det blir en nyhet om bristen på utbildning i områden som är helt förlamade av fruktansvärda krig och konflikter.[4]

Det är med detta i ryggen vi måste närma oss konflikten mellan skola som rättighet och skola som plikt. Vi får nämligen inte glömma bort att många barn idag inte har tillgång till fullgod utbildning. Men skolan som plikt är heller inte okomplicerad. I mitt fall var den det. Jag funderade aldrig speciellt över vad som skulle hända om jag stannade hemma från skolan av en eller annan anledning. Jag ville ju vara där. Men de eleverna som jag nämnde i början, de som kanske närmar sig skolan med en klump i magen eller efter upprepade gråtattacker i hallen hemma, för de barnen är skolplikten nog mer påtaglig.

Det finns ett antal rättsfall där elever inte velat gå i skolan och där deras föräldrar (eller vårdnadshavare) inte kunnat förmå dem att gå dit och där föräldrarna därför, i slutändan, fått betala vite för denna underlåtenhet, medkänsla eller oförmåga.[5] Lagstödet för detta återfinns i SkolL 7 kap. 23 § st. 1 där det står att: ”Om en skolpliktig elev inte fullgör sin skolgång och detta beror på att elevens vårdnadshavare inte har gjort vad denne är skyldig att göra för att så ska ske, får hemkommunen förelägga elevens vårdnadshavare att fullgöra sina skyldigheter.” Att kommunen får förena ett sådant föreläggande med vite framgår av st. 2 i samma paragraf.

Om ett barn inte fullgör sin skolplikt kan det alltså potentiellt sett bli dyrt för föräldrarna. Jag vill inte lägga någon värdering i detta. Det är dock för mig, som jurist, intressant att notera hur skolplikten som uttrycks i RF 2 kap. 18 § potentiellt sett kommer i konflikt med andra rättigheter som framgår i samma lagstiftning, exempelvis rörelsefriheten i RF 2 kap. 8 §.

Hur detta är möjligt eller ens fungerar kan den som är intresserad läsa sig till i Wiweka Warnling-Nereps, Annika Lagerqvist Veloz Rocas och Jane Reichels bok Statsrättens grunder, men helt kort kan här sägas att det beror på att vissa fri- och rättigheter har ett svagare grundlagsskydd än andra. De refereras till som relativa- respektive absoluta rättigheterEtt exempel på en absolut rättighet är förbudet mot dödsstraff som framgår i RF 2 kap. 4 §.[6] Detta är dock alldeles för komplicerat för att förklara i det här blogginlägget och det är möjligt att jag får anledning att återkomma till detta längre fram.

Den här konflikten mellan rättighet och plikt, en förmån och tvång, är något som är ganska vanligt förekommande inom barnrätten. Även Barnkonventionen innehåller konflikter där ett barns åsikter ska respekteras samtidigt som en förälder ibland måste strunta i dessa när barnet i fråga vill gå till dagis barfota trots minusgrader. Det är dock väldigt lätt som vuxen och inte minst för staten att i välmening bestämma en sak som generellt är bra för barn och som kan bli väldigt fel för ett specifikt barn. Att ta hänsyn till barnets åsikt är därför inte bara något som kan sopas under mattan med ett generellt blanket-statement om att vuxna, eller staten, vet bättre.

Avslutningsvis ska här sägas att det är på grund av skolplikten som det är så viktigt att skolor lyckas motarbeta kränkningar och trakasserier i skolan (se SkolL 6 kap. om kränkande behandling). Barnen har nämligen inget annat val än att gå dit och om de blir illa behandlade där och på grund av detta stannar hemma så kan föräldrarna få betala vite om de inte tvingar barnet till skolan. Man får inte glömma det.


Fotnoter:

[1] Richardsson, Gunnar, Svensk utbildningshistoria – skola och samhälle förr och nu, u. 8, Studentlitteratur, Lund, 2011, s. 52.

[2] Holmdahl, Barbro, Tusen år i det svenska barnets historia, Studentlitteratur, Lund, 2000, s. 67-68. Se även Banér, Anne, Bilden av barnet, Berghs Förlag AB, Stockholm, 1994.

[3] Holmdahl, Barbro, Tusen år i det svenska barnets historia, Studentlitteratur, Lund, 2000, s. 173.

[4] Se Ohlsson, Erik, www.dn.se, Krigen hindrar miljontals barn från att gå i skola, lydelse 2015-09-04.

[5] Se exempelvis Kammarrätten i Stockholm, 2015-04-08, mål nr. 4829-14. Jfr. Kammarrätten i Göteborg, 2010-08-25, mål nr. 1385-10.

[6] Se Warnling-Nerep, Wiweka, Lagerqvist Veloz Roca, Annika och Reichel, Jane,

Kränkande behandling, trakasserier, diskriminering, mobbning – vad är vad?

Du själv, ditt barn eller en elev har blivit illa behandlat i skolan. Kanske en gång, kanske flera. Vad kallar vi detta? I vardagligt språk spelar det inte så stor roll, en knuff i korridoren kan vara allt från en olyckshändelse till mobbning. I ett juridiskt sammanhang spelar det dock roll vilken typ av terminologi vi använder oss av och därför tänkte jag att det vore lämpligt att starta upp min blogg med ett avsnitt om olika relevanta termer som kan vara bra att ha med sig ifall man vill tala om kränkningar i skolan.

Ett bra begrepp att börja med i det här sammanhanget är självklart ordet kränkning – vi använder det ganska ofta i vår vardag. Ur ett rent språkligt perspektiv betyder ordet kränkning att en person våldför sig på eller förolämpar någon annan.[1] I vardagligt tal är det ingen skillnad på hur en kränkning gått till, på vilket sätt eller var handlingen inträffat.[2] I ett rättsligt sammanhang handlar det dock om mycket stora skillnader. Exempelvis kan en kränkning utgöras av olaga hot (brottsbalken (1962:700) [BrB] 4 kap. 5 §), förtal (BrB 5 kap. 1 §), ofredande (BrB 4 kap. 7 §), sexuellt ofredande (BrB 6 kap. 10 §), förolämpning (BrB 5 kap. 3 §) eller hets mot folkgrupp (BrB 16 kap. 8 §). Inom skadeståndsrätten utgörs en kränkning av en personskada som inte faller in under sveda och värk eller lyte och men, men som ändå bedöms kunna utgöra grund för ersättning.

Med anledning av denna mångfacetterade karaktär som begreppet har och hur ofta det används så är det viktigt att ha insikt i att begreppet ”kränkning” på sätt och vis symboliserar olika saker för olika individer. Mest aktuellt för förståelsen av det här (och kommande) inlägg på bloggen är att ordet kränkning utgör ett paraplybegrepp för både kränkande behandling enligt skollagen och trakasserier enligt diskrimineringslagen. Dessa två typer av kränkningar är alltså åtskilda men kan ändå refereras till med samma begrepp vilket är en viktig insikt att ha med sig ifall ämnet kränkningar i skolan ska diskuteras. Särskilt då begreppet kränkande behandling som behandlas nedan syftar på en specifik typ av kränkning enligt skollagen medan begreppet kränkning i sig har ett mycket mer vidsträckt användningsområde och därför inte alltid har samma innebörd.

Trakasserier kan i sin mest okomplicerade betydelse sammanfattas som obehag eller förföljelse vilket en person utsätts för av någon annan.[3] Den huvudsakliga funktionen som begreppet har här är dock samstämmig med den betydelse och funktion som det har i diskrimineringslagen. Enligt lagtexten är trakasserier ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av de sju diskrimineringsgrunderna; kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder, se diskrimineringslagen (2008:567) [DiskrL] 1 kap. 1 §.[4]För att man ur ett juridiskt perspektiv ska anses ha utsatts för trakasserier krävs alltså att handlingarna ska ha berott på någon av de ovanstående grunderna.

Alla andra typer av kränkningar i skolmiljön klassas som kränkande behandling vilket enligt skollagen (2010:8000) [SkolL]  6 kap. 3 § närmare definieras på följande vis: ”ett uppträdande som utan att vara diskriminering enligt diskrimineringslagen […] kränker ett barns eller en elevs värdighet”. Vad detta betyder i praktiken kan variera men kränkningen ska inte ha sin utgångspunkt i någon av de sju diskrimineringsgrunderna som nämnts ovan utan beror på något annat, exempelvis kläder, kroppsbyggnad[5] eller frisyr.[6]

Mobbning är ett begrepp som myntades av en svensk läkare vid namn Peter Paul Heinemann i tidskriften Liberal Debatt 1969.[7] Begreppet fyllde ett tomrum på sätt och vis eftersom man tidigare refererat till liknande beteenden bland barn som penalism eller sadism eller inte brytt sig om det alls. Den utsatte kallades för hackkyckling och de som ansatte denne kallades för plågoandar och tyranner. Den historiska synvinkeln var alltså en typ av skuldbeläggande av den utsatte individen och man beskyllde denne för att inte anpassa sig i tillräckligt stor utsträckning. Begreppet mobbning ändrade på detta och fokus flyttades från offer till förövare.[8]

Mobbning är dock inte en juridisk term. Den återfinns inte, sedan den nya skollagen trädde ikraft, i svensk lagtext även om den används i både förarbeten och i den allmänna debatten. En anledning kan vara att mobbning i första hand åsyftar att en person blir utsatt av flera individer under en längre tid medan det missar händelser som inträffat en enda gång, men som skulle kunna vara nog så allvarliga. På grund av att mobbning inte är en juridisk term och eftersom den inte används i lagtext kan det bli ett glapp i förståelsen för vilken typ av händelse som inträffat om barn pratar om mobbning medan vuxna som arbetar med frågorna hellre refererar till det skedda som kränkande behandling eller trakasserier.

Vad spelar det då för roll? Varför ska det vara så noggrant vad man refererar till som kränkning, mobbning eller trakasserier? Svaret är att det i de allra flesta fall inte spelar någon som helst roll. Fram till den dagen ett barn eller dennes föräldrar behöver anmäla en händelse som inträffat i skolan. Då kan det vara bra att veta att trakasserier (och annan diskriminering) ska anmälas till Diskrimineringsombudsmannen medan kränkande behandling ska anmälas till Barn- och elevombudet som är en del av Skolinspektionen.


Fotnoter:

[1] Svenska Akademin, Svenska Akademins ordlista, http://www.saol.se, lydelse 2015-07-13.

[2] Med detta menar jag att en person i vardagligt tal kan beskriva sig själv som ”kränkt” om någon annan tränger sig före i matvarubutikens kassakö eller om någon anser att hen fått dålig service av exempelvis Försäkringskassans handläggare. Se Bertil Bengtsons resonemang i DS 2007:10 s. 41-42.

[3] Svenska Akademin, Svenska Akademins ordlista, http://www.saol.se, lydelse 2015-07-16.

[4] Se DiskrL 1 kap. 4 § pt. 4.

[5] Frågan om kränkande behandling på grund av kroppsbyggnad alltid är att betrakta som kränkande behandling enligt skollagen kan dock diskuteras. Se Kaltoft mot Danmark, Mål C-354/13, om förbud mot diskriminering på grund av fetma.

[6] Skolinspektionens rapport, Skolors arbete vid trakasserier och kränkande behandling, Stockholm, 2010, s. 12.

[7] Heinemann, Peter Paul, Apartheid – studier i svensk diskriminering, Liberal debatt, nr. 2, årg. 22, 1969.

[8] Larsson, Anna, Mobbningsbegreppets uppkomst och förhistoria – En begreppshistorisk analys, Pedagogisk forskning i Sverige, årg. 13 nr. 1, 2008, s. 32. Jfr. Asklund, Lis och Ödman, Maj, m.fl., Föräldraboken, u. 2, Bernces Förlag, Malmö och Helsningfors, 1963, s. 292-293.